Under täta kvistbältens gälaved
På ljungklädda hyglar och furvuxen hed
Under månskärans spirande skymningsglans
Som fortrollar och fägnar i skugglekens dans
Mannakulning ljuda i fager ton
I skydraget insveper daggstänkta mon
En skepnad skonjes nu uti kvällningens fång
Och trånanade sjunger en snärjande sång
Själasutten
Ditt tunga sinne lomskt hon tjusar
Hålrygg rutten
Dig leder i fordärv
Själasutten
Ditt arma blod for huldran rusar
Hålrygg rutten
I dunkelheten kärv
På skogens rese färdas de vildskona rå
I stjärnpraktens lyster längs den hogstarka å
Hon dig lockar från milans glodande kol
Och fordärvar sinnesfriden hos din gemål
I gruvlig oro hon kallar ditt forslavade namn
Men fjättrad du står i skogsfruns giriga famn
Hon var den vackraste mo som bland kvinnfolk fanns
Men i gråmossan släpar en djurlik svans
Själasutten
Ditt tunga sinne lomskt hon tjusar
Hålrygg rutten
Dig leder i fordärv
Själasutten
Ditt arma blod for huldran rusar
Hålrygg rutten
I dunkelheten kärv
Nu när myrdimman tätnar i gryningens tid
Åter igen du är hemma vid
Men i själen du våndas och tiden blir svår
Ty tankarna färdas mot vildvuxna snår
Att i dovelse tjäna det blevo din lott
När skogsnuvan kallar och tar dig forgått
Själasutten
Ditt tunga sinne lomskt hon tjusar
Hålrygg rutten
Dig leder i fordärv
Själasutten
Ditt arma blod for huldran rusar
Hålrygg rutten
I dunkelheten kärv
