Jag minns min barndoms längtan
Jag minns den starkt och klart:
att kunna gå på lina
under en cirkus välvda tak
Tänk, att få sväva högt där uppe
som en stjärna i det blå
Långt ovan pajasar och clowner
ville jag dansa fram på tå
Och våren kom och värmen
och det var årets stora dag
Med vimplar och fanfarer
kom cirkusen till stan
Och jag satt först och främst av alla
när orkestern spela' opp
Och längtan var som svindel
eller feber i min kropp
Jag njöt av alla konster
av mänskor och av djur
Men lycklig blev jag inte
förr'n det var lindansarens tur
när virveltrumman skrällde
och ljuset släcktes ner
Bara en ensam strimma lyste
när han tog sitt första steg
Han svävade som tyngdlös
Han dansa' som i trance
Det var så obeskrivligt vackert
att vi förstod att det är sant
att man kan trotsa alla lagar
att man kan bryta alla band
och att det inget finns i världen
som en mänska inte kan
Och vad vet jag väl vad som hände
om det var nåt som inte höll
om det var nåt som sprack
eller nåt som brast
men han snubblade och föll
Och medan skriken blev till tystnad
och mitt hjärta slog och slog
så låg en stjärna där i sågspånet
och slocknade och dog
Men livet måste levas
också när man inte längre vill
Men jag gick aldrig mer på cirkus
Jag hörde inte längre till
Det är som miste man förmågan
att ge sej drömmarna i våld
när man har sett en stjärna falla
på alltför nära håll
