Är dårskap ditt enda arv
I ensamheten gror ditt fördärv
En utsträckt hand i empati
Svaras med knuten hand i raseri
Ditt förakt krossar vår tillit till grus
Din kalla arrogans ett gruvligt hån
Den bild du byggt upp av en vän
Rev du ner till ett kalt golv täckt av damm
Hata sitt eget blod
Avsky sin enda bror
Bitterheten fräter
Djupa sår som aldrig läker
En barndoms ikon krängdes ut och in
Till en skuggversion utan värme
Bitterheten blev en flammande glöd
Men gav blott kyla och avskildhet
Hata sitt eget blod
Avsky sin enda bror
Försoningens frö
Täcks av nattsvart sot
Ingen vet längre hur det startade
Ingen minns längre vad som gick fel
Blodsbandet tänjs ut till bristningsgräns
Jag glömmer aldrig ditt svek